Läget som det är nu

Hej på dig! Känns som om jag måste börja varje inlägg med “förlåt för att jag inte bloggat på länge..” Och sen kommer jag aldrig riktigt igång med något som ens är i närheten av mitt gamla hysteriskt bloggande jag. Men jag är helt enkelt i en fas just nu då sociala medier inte är direkt prio. Jag hänger fortfarande på Instagram dock, så vill du hänga med mig där så finns jag och min lilla vardag här.

Naturligtvis lägger jag inte ner bloggen! Den är en del av mig och kommer så förbli. Det har bara varit skönt att ta en paus nu ett tag och liksom lära sig att förstå lite mer vilka prioriteringar man har. Vad som känns viktigast. Och det har faktiskt varit Insta om man nu bara tänker på detta med sociala medier. Där kan man slänga in en ögonblicksbild och skriva något kort, man behöver inte så mycket hjärnceller för att kommunicera med folk där. Det fungerar ändå, utan långa meningar, flertalet foton och djupa tankar. Så bloggen tar en liten andra plats just nu, men det är bara tillfälligt.

Hur står det till med sjukdomen då? Jo, det värsta har lagt sig, faktiskt. Jag har inte gjort behandlingen än då mediciner inte finns, men skovet med gastrit har lugnat ner sig. Nu kan jag både ligga och sitta utan besvär. Jag får lite knasigheter fortfarande ibland, men inte ens i närheten av hur det var innan. Nu har jag mer bekymmer med sura uppstötningar och bröstsmärta än mage/nedre revbenen, även om det bränner ibland och den där sugande läskiga känslan gör sig påmind då och då under dagen. Ibland går maten/drickat inte ens ner och jag kan inte ens släppa ut en liten mini-rap utan att det bubblar upp i svalget. Så jag antar att det har med inflammationen att göra det med. Men är som sagt tacksam för att jag slipper smärtan och spasmerna i bröstkorgen som jag hade innan. Fy 17, var rädd för att jag skulle dras med det hela livet. Men det verkar ha lagt sig, helt utan medicin. Svullnaden i fejset hänger med, fast mest i dubbelhakan och framför öronen. Har ökat en del i vikt också. Funderar på om jag borde kolla sköldkörteln för säkerhets skull, vi har ju sånt i familjen. Känns inte så normalt att svänga i vikten så mycket som jag gjort senaste tiden. Fun fact: Det har visat sig i studier att det kan finnas ett samband mellan Helicobacter Pylori (bakterieinfektionen jag har som orsakat min gastrit) och hypotyreos/problem med sköldkörteln. Faktum är att jag sedan allt detta startat i början av januari, inte längre känner mig som mig själv. Varken i kroppen eller utseendemässigt. Någon typ av obalans är det i kroppen, jag måste bara rota fram vad som är snett.

Men ja. Kosten måste ändras och och och. Orken finns inte än, för mycket att tänka på nu inför flytten som kommer allt närmre. Nu håller vi på och ska bygga ett hönshus till våra pippisar, sen ska vi sätta upp övervakningskameror så vi kan hålla koll även från Sverige, vi ska laga våra tänder innan (här kostar det cirka 150 spänn för ett tandläkarbesök) och lite annat som ska göras. Så man har att tänka på annat än att bry sig om vad man får eller inte får äta.

Jaha. Det här skulle bli ett kort inlägg, men i vanlig ordning blev det en roman. Men nu vet du läget! Och följ mig himla gärna på Insta som sagt om du inte gör det redan. Bara sålänge liksom, om jag inte vräker igång vardagsbloggandet här nu snart. Jag saknar det faktiskt! Tjingeling!

Det blommar i persikan!

Hej på dig där! Kommer du ihåg mig? Jag vet, världens segaste bloggare. Men jag har mått skit på ren svenska, och har därmed inte haft någon vidare ork till att blogga. Faktiskt har jag inte pallat med några form av krav alls. Tyvärr går det ut över alla delar av livet. Bloggen, hemmet, jag själv. Allt.

Vad har hänt sedan sist då?

Gastriten verkar ha lugnat ner sig lite, även fast “faran” ju inte är över. Jag struntade i att ta antibiotikakuren mot h. pylori, då läkaren gissade på att det bara är typ 20% chans att det lyckas med tanke på att jag redan har 2 failade kurer bakom mig. Plus att jag mår rent bedrövligt dåligt av medicinerna. Jag går till VC i Sverige istället och låter dem ta hand om mig. Det jag skulle kunna göra här själv är ju att hålla koll på kosten, men det är så svårt! Jag skulle med infektion + gastrit + sura uppstötningar behöva vara strikt med maten och jag har tyvärr inte den mentala orken för såna bragder just nu.

Hälsoångesten/hypokondrin är däremot på topp, tyvärr. Jag hittar någon ny dödlig sjukdom jag har, varje dag. Jag vågar inte vara hemma längre om dagarna för då sitter jag bara och googlar på en massa hemskheter och alla symtom jag tänker mig att jag har. Så det är lite jobbigt med den biten. En till grej att ta upp med vården..

In other news så växer cypresserna så det knakar! Underbart! De är ju fortfarande bebisar, men alla har tagit sig och börjat växa. Idag var uppdraget på odlingen att kolla runt på och byta ut eventuella trasiga munstycken i bevattningssystemet, så då är det fixat. Förmodligen har jag bränt sönder mitt bleka fejs också för jag var helt grisrosa tidigare och nu jeklar kokar det om kinderna! Får se hur man ser ut imorrn. Blir till att ta fram min solkräm tror jag. Och förresten så testade jag att köra lite moppe idag. Gubben tvingade mig. Han kämpar verkligen för att få mig att tänka på annat och få mig ut ur min comfort zone som ju faktiskt inte är en comfort zone längre utan mer ett mentalt fängelse jag har satt mig i. Det gick väl okej, men jag har tyvärr noll balanssinne nuförtiden. Vete tusan hur jag lyckades hålla på med ridning förr alltså..

Men ja, på tal om jobbigheter så fick vi katternas papper från labbet häromdagen (vi försöker ju få med dem till Sverige med oss och då gäller det att vaccinera och sedan ta blodprover för analys för att sen få intyg för att resa) och guess what!? Gizmos papper har veterinären gjort fel så provresultaten från Frankrike (rabiestesterna) gäller inte. Nu ska hon försöka be dom att ändra det som blev felskrivet och skicka nya papper, annars är enda alternativet att ta nya prover för pengar som vi inte har. Eller lämna Gizmo här.

Är det konstigt att magen ballat ur..?!

Intyget from hell..

Hej go’ vän! Låt mig få presentera.. Intyget från Jordbruksverket! Detta är alltså den meterlånga fasan som en TUNISISK veterinär ska fylla i och sedan ska det stämplas hos veterinärmyndigheten. Jag kan ju då både svenska och engelska (engelska på rätt hög nivå) men detta var riktigt komplicerat alltså. Det finns knappt några förklaringar alls. Vad ska man liksom skriva i en liten ruta där det står health information? Snacka om luddigt. Och det finaste av allt är att detta är inte hela intyget! Närå, det fortsätter på andra sidan. Yay!

Så jag har några frågor till JV (igen) som jag ska maila dem, bland annat om detta heliga referensnummer som veterinären ska fylla i men som vi inte vet vart vi ska få det ifrån, får se om mitt mail blir ignorerat (igen) eller om man får svar denna gången.

Ja och så en annan viktig sak – färgen på pennan och stämplarna måste skilja sig från det tryckta, med andra ord får de inte vara svarta. Sånt är de noga med att ge info om, men hur 17 man fyller i alla konstigheter, det ska man tydligen gissa sig fram kring.

Men det är ju klart att man kämpar på för att få med sig den här godbiten till Sverige, eller hur? Han och Nasnous är ju våra pälsklingar och vi ska göra ALLT för att få med dem. Det finns ju omständigheter man inte kan rå för, men vi ska verkligen göra vad vi kan. Gäller bara att inte lämna något till slumpen här! Man vet ju hur noga det är för svenskar och alla regler och blanketter. Veterinären har som sagt skickat andra fyrbenta patienter till Frankrike och Tyskland med en handskriven lapp istället för just detta intyget och det har fungerat, men vi tar inga chanser. Vi tänker komma till Arlanda med hundraelva papper, stämplar på allt och ett svenskt intyg som kronan på verket. Hellre för mycket än för lite!

Min to-do-list när vi kommer till Sverige

God morgon! Här sitter jag i kylan och skriver. Det är visserligen inga minusgrader men det blir ändå sådär ruggigt ända in i benmärgen. Vi har ju stenhus utan centralvärme och så dragiga fönster på det så på vintern känner man sig aldrig riktigt varm hemma. Men, men. Nu börjar vi få lite sådär panik för att vi är påväg, vi ska börja sälja saker nu. Katternas process har vi ju startat med i och med att vi chippat dem och steg 2 blir rabiesvaccin, men nu ska vi alltså börja sälja sånt vi inte har användning för och vill ta med. Tjejernas datorer ryker först. De har använts ytterst sällan genom åren då de båda var defekta och eftersom ingen här bryr sig om garantier så fick vi varken byta eller laga. Så nu får vi försöka sälja dem, finns nog säkert de som köper för att komma åt delarna eller nåt.

Annat man tänker på är den enorma att göra-listan som vi har att bocka av sen när vi God willing är på plats. Typ som:

1 ) Skriva in oss i folkbokföringen.

2 ) Möte på skolan med studievägledare och rektor för att planera för kidsen.

3 ) Fixa bankkonton till tjejerna och kort till mig, för tydligen behöver man sånt när man har egna pengar… 😛

4 ) Ta mig till komvux och en studievägledare för att se vad jag kan göra åt min brist på slutbetyg och se hur jag ska ta mig vidare sen till behandlingspedagog, socionom eller vad jag nu bestämmer mig för att jag vill bli när jag blir stor.

5 ) Ta mig in i vården för att förhoppningsvis få hjälp med det psykiska ickemåendet och få tag på neuro igen för att fortsätta utredning och behandling med min medicin som ju INTE är receptfri i Sverige.

6 ) Sätta igång med plugg och intensivt jobbsök! Även om en pluggar så behövs ju extrajobb. Får se vad man kan skaka fram. Enda erfarenheten jag har är hotellstäd…

Behöver jag ens nämna att jag är hysteriskt nervös?! Jag har varit hemmafru i hundra år. Det betyder att jag inte behövt använda mig hjärna på hundra år. Jag är så virrig och stirrig alltså. Kommer behöva ha kalendrar och listor för att hålla koll på allt, i alla fall i början. Men det är väl “bara” att ta det dag för dag och försöka att inte tänka för långt in i framtiden sen. Jag har inte så mycket tankekraft att det räcker till 100% fokus i nuet OCH till att nojja sig över framtiden.. Så jag får ransonera. 🙂

Jag måste i alla fall förutsätta att detta kommer att gå bra tillslut. Det kommer garanterat komma svåra stunder som det gör för alla andra i människosläktet men jag tror det kommer bli okej. Det måste man ju tro.

Scroll to top