Lite tips för en mer positiv vecka

God morgon! Hoppas att du haft en trevlig och framför allt lugn och harmonisk helg! Nu är det ju måndag och då tycker jag att vi ser till att få en riktig rivstart på veckan, eller vad sägs?

Ha en plan!
Gör som Sickan och ha en plan, så ska du se att det andra löser sig. Planen i sig behöver ju inte vara avancerad eller ens ha mer än en eller två saker, vad som än fungerar för dig! Poängen med att sätta sig ner och planera är ju att man vill underlätta för sig själv under veckan, inte att man ska planera in så mycket att man istället inte kan göra något alls.

Jag tänkte att jag kör lite idéer här i hopp om att något inspirerar. 

– Tänk ut vad du vill göra den här veckan. Jobbrelaterat, träffa vänner, träning, shoppingrunda, tid för dig själv i lugn och ro hemma, kanske?
Möjligtvis har du skoluppgifter som hänger över dig som ett svart moln?
Istället för att skjuta på det så planera in när du ska jobba med det. Kanske inte flera timmar på en dag utan kanske så lite som en halvtimme varje dag räcker? På så vis får du det gjort, fast med minimalt med slit och stress. Min arabiskalärare pratade ofta om det, att plugga en liten, liten stund varje dag istället för att sitta i flera timmar typ dagen innan förhöret. Vilket är rätt logiskt egentligen, men när man väl gjorde det så gjorde det faktiskt underverk för pluggandet!
Sätt av tid för det som absolut måste göras, men gör det smart, så det inte blir för mycket på en gång.

– En sak som finns med i många hjälpartiklar och som ofta nämns som en grej framgångsrika, produktiva människor gör, är att bädda sängen.
Jag vet, låter supertöntigt. Men då får man liksom något gjort redan direkt på morgonen och kan starta dagen på det spåret. Man liksom känner direkt att man åstadkommit något. Hjälper särskilt om man är lite deppig och hängig, att man känner att man får något gjort så fort man vaknat, i princip.

– Starta dagen med att dansa loss till din favoritlåt, kanske? För mig är det allt från Takida som gäller. 😉

– Träning eller tid för dig själv. Same thing, different name. Oavsett vad du gör för dig själv eller om det så bara är en enda gång under veckan så se till att det blir av!
Du är ju värd omtanke, och lugn och ro.

– Försök att ta dig ut i naturen, om det känns bra för dig! Bara en liten stund i tystnaden kan göra underverk.

– Planera in att ta en liten stund på slutet av dagen då du mentalt går igenom allt som gick bra. Allt det fina och positiva. Det behöver absolut inte vara några stora saker. Men ta tillvara på det som kändes bra.

__________

Enkla tips men det är sånt som hjälper. Ibland behövs det inte världsomvälvande grejer någon guru hittat på för att man ska känna sig bättre, utan helt enkelt struktur och omtanke gentemot en själv. Svårare än så behöver det inte vara.

Så, fram med filofaxen (använder folk sådana fortfarande?) och lägg upp en enkel, positiv plan för veckan. Det hjälper!

Meningen med livet; ett liv utan mening?



Håll i hatten för nu blir det djupt! Alltså, avgrundsdjupt! Jag har funderat på meningen med livet sedan min lilla pälskling lämnade oss. Jag har liksom tänkt att varför bryr man sig om ytligheter som framgång, kläder, smink, hobbysar, hälsa och så vidare när man ändå kan dö precis när som helst och utan minsta lilla förvarning? *Insert ångestpanikfeelings*

Sen hamnade jag hos bästa Linda (JAAA! Hon är tillbaka!) igår och läste det här inlägget som handlar just om det här. Precis som mina senaste grubblerier. Som jag inte tänkte skriva om för jag vill inte sprida ännu mer depp här, men ja. Nu postar jag ju tydligen om det ändå, så.

Jag tänkte efter Noussas död (fy för den lede vad det tar emot att skriva de där orden, alltså…) att verkligen inget spelar ju någon roll. Nix, nada, nichts. Allt är bara meningslöst och värdelöst för man ska ändå dö. Jag tänkte lägga ner bloggen, jag slutade bry mig om mig själv totalt, allt var ändå bara en illusion.

Ur mitt religiösa perspektiv (islam) så är faktiskt den här världen en illusion, och det är bara tillfälligt, men det hindrar en absolut inte från att njuta av livets goda som faktiskt är skapat för oss.
Meningen med livet är dock inte just detta livets goda, utan att dyrka Gud. Men som sagt, det fina i den här världen finns där för oss, man behöver inte försaka det bara för att det inte finns för evigt eller för att man inte är odödlig.. Dessutom tror vi på ödet, så när det är dags så är det, oavsett.

Så, det där var dagens lilla islamlektion. 🙂

Tillbaka då till det där med att varför ska man anstränga sig när man ändå ska dö. Jag satt och bläddrade igenom släktforskning ända tillbaka till 1700-talet, och det gav perspektiv. Många fattiga förfäder som slitit sig genom sina kämpiga liv. Människor som “ingen skulle komma ihåg” eftersom de inte var från adeln. Men där satt jag, 200 år senare, och läste deras namn, beskrivningar om utseenden, citat, livsgärningar, deras sjukdomar, deras barn och öden. Det var inte för intet. De alla hade sina platser här i världen, hur oansenliga de än såg sig själva, eller hur oviktiga de än var enligt samhället. De blev ihågkomna ändå, de var oumbärliga länkar, människor vars liv kanske blev korta, men de var viktiga. Även om de själva inte trodde det.

Ja, allt man gjort, ens ägodelar osv försvinner ju så att säga när man dör. Eller i alla fall från en själv. Men det finns ändå kvar, i andra former. Man finns kvar i minnen, i andras glädje. Man finns kvar i sina barn och barnbarn. Man har påverkat andra och hjälpt andra på deras livsväg. Och det fortsätter. Så ändå, så tror jag att det finns en poäng i allt sånt man gör, hur ytligt det än är, för det är ändå en del av en själv. Och man själv är en del av något mycket större, även om det är svårt eller rentav omöjligt att se ännu.

Vad har du för tankar kring det här? 

Härliga fördelar med att bli äldre

Lilla jag, framför ett nästan 3000 år gammalt olivträd. Perspektiv!

Hejsan! Jag satt i bilen igår påväg ut mot olivodlingen (obs! Olivträdet ovan tillhör inte oss utan finns att beskåda i Echraf, i närheten av El Houaria) och bara kom att tänka på hur skönt det är att jag inte är 18 längre. Visst skulle det vara trevligt att vara lika stark i kroppen, men det är ju faktiskt mitt eget fel att det inte är så, inte ålderns. Jag är trots allt bara 36, inte 96, haha.

Så, let’s get deep och gå igenom dessa 3 fördelar med att bli äldre:

1. Man bryr sig mindre om vad folk tycker om en. Det här trodde jag aldrig att jag skulle få äran att känna, men trots min sociala fobi (och det konstanta antagandet att folk ogillar mig) så har jag ändå blivit mer så att jag helt enkelt inte bryr mig.
Jag passar inte in i den där feminina mallen, sitter som en karl, är 180 lång, mörk röst, osv. Jag skämdes för det förut och kände mig alltid som den minst kvinnliga trots mina tajta kläder och minikjolar. Det var helt enkelt bara en känsla där liksom, att alla andra var snyggare och tjejigare (och därmed mer omtyckta) än jag.
Nu struntar jag i det, jag är ju bara den jag är och kan inte vara någon annan. Jag har min egen stil och det är okej, precis som andra får ha sin. Varför ska man behöva passa in i mallar för att duga? Det borde vara mer än tillräckligt att man är den man är.

2. Jag har blivit bättre på att uppskatta saker och ting. Jag kan sitta i timmar nu bland olivträden och njuta av vinden mot huden, prasslandet i löven och småfåglarnas kvitter där de jagar varandra mellan träden. Hur solljuset förändras allteftersom tiden går och det närmar sig kväll. Ljuden av höns och tuppar i bakgrunden. Bara liksom sitta och finnas, och känna frid och tacksamhet.

Det kanske är lite det där rastlösa som hör ungdomen till, att något alltid måste hända, som gjorde att jag inte uppskattade skönheten hos det vardagliga, det som faktiskt egentligen inte är vardagligt, utan magiskt. När man stannar upp och verkligen ser. Både med ögon och själ.

3. Det här hör väl ihop med ovan, men det känns också bra att inse sin egen skörhet. Att man faktiskt inte är okrossbar och att man inte kommer att leva för alltid. Det gör ju också att man uppskattar saker och ting mer, och lever mer i nuet. Samt att man ser sina problem ur ett annat perspektiv.
Man lär sig också att inte ta någonting för givet, och tyvärr är det väl så att man ibland behöver ett riktigt hjärtekross för att lära sig det.
Man förstår att man inte ska ta någonting för självklart, och man uppskattar det man har desto mer.

Vad tycker du, känner du dig tryggare och gladare i dig själv ju äldre du blir? 

Inspiration

Citatet ovan är från Roy T. Bennett och gick väl rakt in i hjärtat på mig just nu, i den situationen jag befinner mig i.
Jag kan inte förändra något just nu, hur mycket jag än vill det. När jag tänker på min hälsoångest så är det faktiskt så att även om jag faktiskt skulle vara allvarligt sjuk så vad kan man göra? Ingen är garanterad ett långt liv här på jorden. Jag är inte unik och har som av något mirakel ensamrätt på evigt liv.

Vad jag kan göra under min tid här på jorden styr jag dock över, även om man ibland sitter fast i jobbiga lägen så är det ändå jag som bestämmer hur jag vill reagera på det, och vad jag vill göra åt saken. Vill jag deppa ihop, göra mig själv ännu mer miserabel, så pass att jag inte kan vara en bra mamma åt mina döttrar som behöver mig här och nu?
Eller vill jag försöka reagera på saker och ting med värdighet och respekt för mig själv, med en positiv inställning, för att jag och min familj förtjänar det? Det kan jag “skapa”, en positivare inställning till saker och ting.

Angående skapande (om vi ska tala bokstavligt) så saknar jag det, och det är då allt från målandet till spexandet och skrivandet. Jag har alltid varit en teaterapa och behövt uttrycka mig på olika vis med kroppen. Nu känns det mest som om jag kvävs, för jag gör ingenting, och så ska det ju inte vara. Skrivandet är ju någorlunda igång med bloggandet, även fast det inte är noveller jag skriver, men jag får i alla fall sätta ord på mina tankar. Nästa projekt är att börja måla och träna igen. Träna kanske inte ses som en kreativ sak men för mig är det ett sätt att leva ut det fysiska. Jag får inte fjanta mig på scen, så då får jag lov att använda min kropp på andra sätt. Plus att muskelbyggandet också känns som kreativt på något sätt. Jag vet inte, men det är ett tillfredsställande projekt att se kroppen förändras, må bättre och kännas starkare. Det är också absolut ett sätt att få tänka på annat.

Tror det får lov att bli ett “veckans citat” med reflektioner kring det här på bloggen, som regelbundet inslag. Känns trevligt och lite pepp, liksom. Ett sätt att reda ut tankarna på också.

Har ni något favoritcitat att dela med er av, kanske ett motto?

Scroll to top