Kroppslistan

God morgon på dig! Då jag har händelsetorka i mitt liv just nu så blir det ju lite random “tankar och funderingar” istället för dagboksbloggande men det får vara så ett tag.

Idag kör vi en liten lista om KROPPEN dagen till ära, då jag känt mig rätt blassé kring den och detta med att ta itu med mitt skitförhållande till mat.

Så, here it is; kroppslistan!

Jag tycker min kropp är: För tung. Stark. Stel. Kramgo’ får man väl säga också. 🙂

Min relation till kroppen har varit: Riktigt, riktigt skruttig! Jag har haft perioder då jag förutom att jag hatat mitt utseende också varit sjukt arg och bitter på kroppen, att den inte kunde vara normal och som förut, särskilt när jag hade det som jobbigast med mitt neurologiska syndrom.

Det bästa med min kropp: Att den tagit sig igenom allt jag utsatt den för. Bantningskurer, matmissbruk, träning, sprit, rökning och misshandel på andra sätt och vis. Jag har inte tagit hand om den speciellt bra och låtit även andra behandla den illa, även verbalt. Låtit andras tyckande bli mitt tyckande kring hur jag ser ut. F*ck that, säger jag nu.

Så ser jag på andras kroppar: Med betydligt mer omtänksamhet än vad jag sett på min egen tidigare. Vet inte om det har med åldern men ser ju nu att hälsa behöver inte ha med vikt att göra och skönhet har ingenting med samhällets ideal att göra.

Såhär ger jag min kropp energi: Well, med alldeles för mycket läsk och mat, haha.

Det här har min kropp klarat av: Att först bära och sen föda två kids samtidigt utan bedövning. Jag är fortfarande imponerad.

Min kropp mår bra av: Daglig, regelbunden rörelse (promenader) och sjysst mat. Att bli ompysslad.

Min kropp mår dåligt av: För hård träning, FÖR långa promenader (syndromet igen), skitmat och att sitta för mycket.

Så gör jag för att älska min kropp: Helt ärligt så vet jag inte riktigt hur jag har gått från hat till att gilla min kropp. Det har bara hänt gradvis. Tror nog att det beror på ålder här med, jag känner mig inte riktigt “in tune” med alla ideal och skönhetskrav. Jag bor liksom utanför den där världen på nåt sätt.

Det hjälper nog också att jag basically gjort slut med allt vad bantning heter och inte går med på att misshandla kroppen mer.

Hitta listan här!

När man bloggade bara för att det var kul

Hittade ett inlägg inne hos Christer med rubriken “Låt inget hindra dig från dina drömmar” där han ifrågasätter hela influencerbranschen. Vet inte om hans mening med inlägget är relaterat till det jag kommer snacka om men det fick mig i alla fall att tänka till lite.

Bloggandet är väldans annorlunda nu jämfört med cirka 2010. Då hade man en blogg för att skriva dagbok, så att vänner och familj kunde läsa, och kom andra in och började följa så var det ju såklart en stor bonus.

Det fanns ju storbloggar redan då såklart, men det var inte en hel industri som det är nu. Med Instagram tog det sen verkligen fart och blev väl något av ett monster. Nu kryllar internätet av bloggare som rätt uppenbarligen är in it for the money.. eller gratissminket, eller vad det nu än är. Det är tyvärr rätt svårt idag att hitta bloggar med någorlunda substans, om man säger så.

Självklart får man blogga järnet av vilken anledning man vill. Jag fattar att det är roligare numera när man kan tjäna pengar, springa på events och sånt, men jag bara konstaterar liksom. Sen kan vi ju ta och gnälla lite på alla företag som utnyttjar dessa bloggare till höger och vänster med rent pinsamma förslag. Undrar om de själva skulle jobba gratis med bara en rabattkod i lön eller nåt läppstift? Seriöst.

Bloggvärlden har blivit en djungel, tycker jag nog. Förr var det en trevlig liten plats där man skrev och delade med sig just för att skriva och dela med sig, nu har det blivit en grej man kan jobba med och företagen är såklart inte sena med att hoppa på tåget.

Som sagt, att blogga för att tjäna pengar är inget fel i sig, och att företag jobbar med bloggare är ju kanoners. Tummen upp för det! Jag tror att det öppnar upp en helt ny värld av företagande för fler människor och det kan inte vara dåligt. Men det finns en hel del ogräs i rabatterna, så att säga.

Ja, det var mina tankar om bloggvärlden. Som gammeltant i spelet så har jag sett det ur båda perspektiven och det är intressant hur det utvecklats, faktiskt. Jag förstår att många ser det som ett sätt att tjäna pengar som dessutom är roligt, men förstår samtidigt att många tappar motivationen.

Det bästa är väl om man kan kombinera sin passion (dvs bloggandet) och det här med att ha det som jobb, och hitta den där balansen där man fortfarande känner att bloggandet är KUL. För är det inte kul och givande längre, så lär det inte hålla heller.

Tankar?

 

Att inte passa in

Vill förvarna bara om att det typ suger att behöva skriva det här inlägget så det kommer nog inte bli så muntert. Bara så ni vet.
Men, jag känner väl att det behöver komma ut. Jag tror att det finns andra som känner som jag, oavsett om man är svensk som är invandrare i ett annat land, invandrare i Sverige, muslimsk konvertit..

Att inte passa in någonstans

Här i Tunisien är jag en outsider. Bara att bita i det där sura jäkla äpplet och erkänna. Olyckliga familjära omständigheter här har i mångt och mycket lett till detta, och det är också det som utlöst min ångest. There, I said it. Sanningen gör fasiken ont.

I Sverige är jag en “sån där muslim”. Jag har vid flera tillfällen fått kommentarer av folk som utbrister “-MEN HJÄLP!” när de ser mig. För tydligen ser jag himla läskig ut:

Ja ni ser ju. Som en demon eller nåt.

Människor som inte kan bete sig

En midsommarafton för inte så längesedan satte jag på mig min favoritslöja och en blomsterkrans minsann, innan vi spatserade iväg till den lokala hembygdsgården.
Där gick jag och kände mig alldeles fin och traditionell, och njöt av det fina vädret och att mina kids äntligen fick uppleva en midsommar. De hade fixat en stång för första gången och jag var riktigt glad. Men.
Mitt humör blev lite.. kompromissat, om man säger så, när en mupp till man, familjefar dessutom, vände sig om (han gick framför mig) och gapade “-MEN HERREGUD!” när han såg mig. Grattis Random Nisse, gissar att du blir en grymt bra förebild för dina småkottar.
Shit pommfritt, områdets skräck.

Min mamma är supersmart. Hon säger att det väl bara är att skita i vad andra tycker. Ja egentligen så är det ju så. Men då jag inte fått en chans att odla skinn på näsan här innan alla problem drog igång för en sisådär 15 år sedan så går precis allt vad andra säger och gör, rakt in i hjärtat där det fräter sönder mig. Precis så känslig är jag. Och det är bara att inse att här är jag en “europé”, dvs lite sådär moraliskt underlägsen, och i Sverige är jag en muslim, dvs en sån man får kasta sina fördomar på precis som man vill.
Let’s face it, jag skrämde inte vettet ur folk innan jag lindade in skallen i en sjal. Men så fort jag gjorde det, så blev jag tydligen något att vara rädd för och någon man kan stirra på, peka på och säga vad sjutton som helst till.

Nu vart jag kanske lite väl personlig..

Jag önskar VERKLIGEN att jag kunde snacka mer om allt som hänt här under åren (har inte med min man att göra säger jag direkt så ingen behöver känna några fördomar eller missuppfattningar ploppa upp här) men det går ju inte. Kan bara säga att med facit i hand så hade jag ALDRIG I HELA HELSKOTTA gått med på att föda barn här och bo här när kidsen var små, om vi hade haft ett val. Men det hade vi inte, för livet i Sverige då var skräp, jag var hemlös och bla bla. Ja, lång historia. Kan vi spara till en annan dag.

Men så är det. Det är tungt att känna sig utanför tamejtusan överallt. Fast i Sverige känner jag mig faktiskt inte utanför, utan bara annorlunda. Och det bryr jag mig inte så mycket om. Bara önskar att folk kunde.. tja, bete sig som folk! Man är inte döv för att man har slöja och man är inte mindre människa heller för den delen.

Vilket bitterkärringflum det här blev, förlåt! Men jag varnade ju i början, så.. Ibland bara måste man kräkas ur sig lite gnäll.

Satsar på ett gladare inlägg imorrn. Tackar för mig.

Denna eviga fixering vid slöjan

Hej finis! Varning för lite gnälligt inlägg med en rätt stark doft av politik. Jag vet, salig blandning härinne. Men ja. Låt oss gagga lite om den så hett diskuterade SLÖJAN, eller hijab.

Eller ja, jag vill snarare snacka om just det ATT den är så omdiskuterad. Snarare verkar den (och muslimska kvinnors klädsel i övrigt) vara en ren och skär besatthet för vissa. Eller många.

Fick lite inspo att skriva det här inlägget bland annat från Fatous inlägg Samhällets förtryck av den muslimska kvinnan som verkligen slår huvudet på spiken.

Pratas OM oss, men aldrig MED oss..

Förutom de då som är öppet rassar och muslimhatare och som gärna tjoar och hojtar om “förtryckartrasor” och “dukar på huvudena”, så finns det såklart den där dryga allmänna fixeringen vid sjalen. Det ska debatteras om den, skrivas lagar om den, den ska politiseras och tolkas och snackas och skrivas om, naturligtvis över våra huvuden. Beslöjade kvinnor får ytterst sällan själva vara med och säga något. Vi är kanske för förtryckta eller korkade för att ha en åsikt värd att lyssna på?

Detta sjukliga beteende är inte nåt nytt som politiska partier som SD lyckats skita fram (ursäkta franskan) utan har funnits på den europeiska tapeten genom hela kolonialtiden och med stor sannolikhet ända tillbaks till korstågstiderna. Men som sagt, mer “nyligen” då när exempelvis kvinnor i Algeriet tvingades klä av sig. Ofta väldigt bokstavligt då de fick stå på en scen och klä av sig framför franska män. Skulle detta då vara frigörelse av den muslimska kvinnan? Eller var det bara så att man hittat ytterligare ett sätt att knäcka muslimerna på? För jag är rätt säker på att de och dagens rassar skiter fullständigt i hur vi mår. Och då menar jag både de som är öppet rassar och de som påstår sig vara feminister men egentligen har en islamofobisk agenda. Läs gärna mer om det här på The Brown Hijabis blogg.

Hur man än vänder sig så har man rumpan därbak

Ja, ungefär så. Här sitter man och ses som en vandrande sjal av vissa och som en förtryckt/pantad krake som inte vet sitt eget bästa av andra.

Det enda man kan göra är att vara övertygad av att det man gör är rätt, bra för en och så är det bara att strunta i andra och pusha på. Kanske blogga för att få ut sin egen röst, ifall någon råkar lyssna? 😉 Jag vet att jag och andra beslöjade enligt vissa bara ska vara tysta om detta trots att det enligt ren och skär logik borde vara vi som har tolkningsföreträde (och inte politiker eller vita feminister) när det gäller vår egna situation. Men jag kommer inte hålla käft. Någonsin. 🙂 Sålänge det finns sånt BS som rasism och politiken idag så kommer jag fortsätta skriva, med förhoppningen om att jag kanske kan ge någon annan den “insyn” i det hela som hen saknade. Mer förståelse åt folket!

Så det så. 🙂

Lite vidare läsning kanske? I inlägget Muslimska kvinnor, slöjor och vit feminism skriver jag lite om det här MEN viktigast är länkarna längst ner! Massor med spännande att läsa. 

Lämnar dig med denna finfina bild. 🙂 Kramis!

Scroll to top