Hejdå januari!

Är du också glad att den här månaden är över? Jag känner mest att hela månaden försvann i något töcken av hälsoångest. Jag har det fortfarande, då jag har läskiga kramper längst upp i magen som går bak i ryggen. Tänker mig att det är diafragman, och när man googlar på det så leder det såklart till att den krampar för att TUMÖRER TRYCKER PÅ DEN. Alla googlingar leder till cancer. Så är det bara. Sen att jag inte har hosta eller andra besvär man kopplar till lungcancer, well. Ångesten lyssnar inte på sådant. Jag kommer att dö.

Provsvaren har jag heller inte fått ännu efter gastroskopin men eftersom jag tog en dunderkur med antibiotika inte långt innan så blir jag ärligt förvånad om de hittar något alls. Maken letar efter en sjysst kardiolog för att kolla hjärtat på order av magläkaren, så vi får se hur det går. Men dessa äckliga kramperna kunde jag vara utan. Det gör inte ont, bara spänner ett par sekunder och sen släpper. Många gånger om dagen. Spänner liksom runt bröstkorgen nedanför revbenen och neråt i magen. Hur äckligt som helst. Sen vet jag att det här krampeländet jag har kan sätta sig på diafragman också med just såna symtom jag har, ingen vet varför (precis som syndromet överlag) och det finns inget att göra. Antar att jag får starta med hjärtläkaren. Kanske kan man få ta lite blodprover och röntga bröstkorgen för min lungcancer-nojja. Vore väl kulers om det faktiskt var nåt allvarligt just precis innan vi ska flytta till Sverige och en ska få börja jobba för att uppfylla sina drömmar. Livet ba’ “-nej tyvärr sötis!”

Låter jag bitter? Det är jag nog. Men när man får något som man inte haft innan och sen dessutom har all tid i världen att googla + extrem ångest med hälsoångest, då är det ju bara bäddat för en shitstorm. Jag sitter bara här ensam och är rädd. Skäms för mina tankar så jag vill inte berätta för någon. Jag är ju specialist på att dölja hur jag mår, det visar sig på andra sätt istället. Men att sätta ord på det och böla till någon, min man exempelvis, kan jag inte. Jag får tunghäfta.

Nåväl. Vad är väl en bal på slottet…

Nyårsmiddag med lite rysk twist

En av årets sista soluppgångar..

Men hej, såhär dagen efter! Nu är det alltså dags att köra igång 2019. Hoppas du fick en alldeles förträfflig nyårsafton, oavsett hur eller om du firar. Själv rivstartar jag året med baksmälla komplett med huvudvärk, och det utan att ha rört ens en droppe alkohol. Jag är nämligen introvert som sagt och med social ångest och en gnällig kropp så räcker det med en middag på ett par timmar för att vara förstörd dagen efter. Good times!

Vi fick i alla fall en trevlig kväll, om än lite väl intensiv. Vi var vi fyra plus svärmor, tjejen som jobbar hos henne, svägerskan med man och tre barn. Inte SÅ himla många, men med en volym som varit lagom för en mindre by.

Hur som helst, vi började med att sitta och äta som sagt, massa gott som nästan kändes som ett julbord. Uppskattar svägerskans ryska sallader med creme fraiche och majonnäs, rödbetssallad och andra varianter som lite liknar våra. Kan äta mig mätt bara på dem! Så gott. Julmust så hade kvällen varit perfekt.

En del av den goda maten

Efter det var det dags att vänta på att Putin skulle hålla tal på rysk TV. Nyårspartajandet på TV inkluderade ryska varianter av abbas låtar, framförda av kvinnor som stod iklädda största pälskapporna ever ståendes i baksätena på dyra bilar. Of course. Sen var det dags för alla att hålla tyst i vardagsrummet då ledaren skulle tala. Svågern drog lite roliga skämt och satt och fjantade sig, sånt som jag antar att svägerskan inte riktigt uppskattar.. Men jag kiknade. Fasen, så barnslig jag är. Sen avslutades det högtidliga med bilder på Moskva medan nationalsången spelades. Sjukt vacker är den! Fick lite “måste åka till Ryssland”-feeling där. Vi fick lära oss lite om deras firande och att nyår är mycket viktigare för dem än jul, då julfirandet är relativt nytt. Religion var ju förbjudet där under kommunismen så det blev att allt firande lades på nyår. Sen är deras jul efter nyår om jag fattat det rätt och då går man tydligen bara till kyrkan, inget speciellt så som man har i Sverige med mat och presenter.

Sen var det i alla fall sällskapsspel och såklart var det ett ryskt spel också som heter.. Maffia. Haha. Ingen av oss utbölingar fattade riktigt grejen även om vi lärde oss reglerna men alla ungar älskar det så det var ju bara att spela med. Såklart blev jag maffiamedlem ena gången och självaste gudfadern den andra. Najs.

En lite anonymiserad bild av när mannen min fick vara lekfarbror.

Middagen avslutades med desserter, sväris hade med sig nån variant av Tiramisu, och en kaka. Jag hade gjort tigerkaka och sneda chokladkakor, jag har av någon anledning blivit känd som en bakexpert i familjen (?!) så mitt slisk och mina bröd blir alltid uppskattat. Kul såklart men jag förstår inte vad som är så speciellt med det jag bakar, haha. Sen blev det dags att dra sig hemåt vid elva. Det blev inga raketer eller annat stoj vid tolv så det kändes lite meningslöst att sitta och halvsova i soffan allihop för att invänta tolvslaget. Avslutade kvällen alldeles upptrissad med världens fetaste ångest, katastroftankar deluxe och den där äckliga känslan av att ha skämt ut mig som jag alltid får när jag umgås med folk. Det känns bra idag dock. Jag tutade i mig själv innan jag somnade att “bara för att jag tänker det (att jag skulle ha skämt ut mig) så betyder det inte att det är sanningen” och det hjälper faktiskt att tänka så.

Allt som allt var det en mysig kväll faktiskt. Jag bävade lite för den och ville verkligen helst vara hemma men det var trevligt och barnen njöt. Det är så sällan vi alla umgås trots att vi bor en millimeter ifrån varandra typ, så det är klart att det är kul och då särskilt för kidsen.

Men nu är det dags att försöka köra igång 2019 med lite positivitet också, huvudvärk till trots. Så jag känner mig riktigt nöjd över att jag vann över ångesten igår. High five till mig där!

Hur blev din nyårsafton? 

Mitt senaste beslut

All smiles med ångest under ytan. Det var under den här tiden för cirka 8 år sedan som mina neurologiska problem satte igång och jag hade svår ångest med noll förmåga att säga stopp när någon gjorde mig illa. Jag är långt ifrån det där nu!

Hej på dig, finis! Hoppas du mår finemang och att du inte fryser allt för mycket däruppe i nordpolen.. Här är det i alla fall ruggigt som vanligt på vintern, med kalla fuktiga havsvindar och fönster som inte är täta nånstans. Men nog om väder och vind. Jag tänkte ju haka på den här julkalendern som Johanna postat, såg den inne hos Madeleine och tyckte det var ett riktigt intressant tema; viktiga val i livet. Med tanke på allt vi står inför känns det extremt passande just nu! Jag följer väl med lite inofficiellt då jag joinade lite sent, men strunt samma.

Mina senaste beslut som förändrat allt

Mitt allra färskaste beslut var ju att sluta kaloriräkna och radera mina ätstörningsuppmuntrande appar. Men det skrev jag om här, så det känns lite som att köra samma gamla skiva om igen. Så jag tänkte istället berätta om det näst senaste beslutet, vilket var att smälla igen dörren i ansiktet på personer i mitt liv som drar ner mig och mitt mående, och att börja respektera mig själv. Då blev ju liksom lite följden där att jag var tvungen att stänga vissa människor ute och bestämma mig för att gå vidare. Detta inkluderar även att inte låta det som varit, hur illa jag blivit behandlad genom åren, påverka mig mer. Det har tagit tillräckligt mycket av min kraft och energi, och personen det gäller förtjänar det inte. Min energi och livsglädje är för värdefullt för att slösas bort på henne, och äntligen förstår jag detta på allvar. (Känns onödigt att nämna hur förbenat skönt det känns att slippa träffa människan, men nämner det ändå. Vilken lättnad alltså.)

Nu kunde jag ju välja mellan att vara bitter för hur många år jag “gett” denna person, hur dåligt jag mått och hur jag låtit denna människa trampa på mig, ELLER så kunde jag bara säga nej till det och helt enkelt bestämma mig för att förlåta mig själv. Jag är snäll. Oerhört snäll. Det är inget att skämmas för, och även om jag behöver bli mer hårdhudad så är det helt okej att vara snäll och konflikträdd. Alla är vi olika och så är det bara. Jag trodde att jag “skyddade husfriden” när det i själva verket handlade om att jag skyddade personen från att stå sitt kast. Men det insåg jag inte då. Tack och lov är livet en enda lång resa av lärande, så det får jag se detta som. En mångårig lektion i att inte ta skit från andra och att inte kompromissa med mitt mående. Det har jag lärt mig nu och det tänker jag lära mina barn så att de förhoppningsvis slipper lära sig det den hårda vägen.

Så det var lite om mina senaste beslut. Har du tagit några viktiga beslut den sista tiden och vad har det inneburit för dig?


Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

En oförskämt smarrig frukost efter ett par dystra dagar

Det får man när gubbens polare kommer hit med knäckebröd och kaviar, minsann! Godmorgon på dig förresten! Hoppas att du också har/har haft en trevlig morgon. Här känns det bättre än föregående dagar i alla fall, alltså hjälp. Blodpartajet med Gizmo var liksom bara början på den dagen, hela dan blev hemsk. Slutade med att Gizmo välte ett stort glas som stod på vardagsrumsbordet och glaset gick i en miljon bitar.. Över matta, madrass, täcke och allt. Jag kände liksom då att nu jävlar går även jag sönder. Men, men. Både den dagen och gårdagen blev det en massa tårar, fick panik ute på balkongen helt plötsligt (den satans balkongen där Noussa ramlade ner och dog) och sen bölade jag över henne i två dagar och ville typ lägga mig i ett hörn nånstans och ruttna bort. Man kan väl säga att allt har varit en enda röra i min skalle de senaste dagarna och jag är TRÖTT.

Jag försöker att tänka som så att det är mycket som händer nu och jag är inte van, så det kan vara därför. Igår var vi och chippade katterna inför flytten och det blev så påtagligt att vi nu är påväg. Och att vår lilla Noussa INTE ska med, vilket ju var planen från början. Sen oron inför flytten, vad kommer hända, min skräck för myndigheter och läkare (ska ju in i vården också) och allt sånt. Har man social ångest (eller ångest överlag) så blir ALLT en potentiell livsfara/världens undergång. Sånt som är normalt, trist jox för friska människor är som att bestiga ett berg för en sån som jag.

Men jag skall icke gnälla. Tiden går oavsett och det är bäst om man använder den till att förbereda sig. Mannen ska hyra lastbil så han kan köra innan vi åker, han har ju lastbilskörkort men har inte kört på ett tag så han vill ta bort rosten så att säga genom att köra nu så mycket som möjligt innan han söker jobb i Sverige. Jag ska kontakta komvux. Ta upp kontakten med skolan till kidsen ett tag innan vi åker så vi bestämmer träff osv med rektor och studievägledare redan innan.

Japp, vi har att göra. Känns både roligt och ångestpanikläskigt. Det pendlar liksom mellan dessa två.

Nåväl. Hur är din vecka hittills då? Hittat på nåt kul? 🙂

Scroll to top