Lite tankar såhär efteråt

Ledsna dagar har det varit sedan terrorattentaten mot moskéerna i Nya Zealand. Uppgivenhet både på grund av det som skett och för att det faktiskt inte har kommit ur ingenting. Grogrunden finns där, det hela tiden närvarande föraktet och misstänksamheten mot muslimer. Jag är inte alls förvånad över denna attack. Jag är heller inte alls förvånad över alla skadeglada medelsvenssons som sitter hemma och hurrar för att oskyldiga män, kvinnor och barn blev massakrerade, enbart för att de kallade sig muslimer.

Kommentarsfält och FB-grupper bokstavligen svämmar över av glädjerop och jag kan säga att jag inte är den enda som är äcklad och rädd samtidigt. Det är alltså denna värld, detta samhälle dit jag nu ska ta mina muslimska barn? Visst är det väldigt sjukt att jag är lättad över att de är blondiner och att de ser “svenska” ut? Jag vill liksom inte behöva känna så. Alla ska kunna känna sig trygga, oavsett utseende. Men nu är man där i det stadiet när man inser att vi som ser ut som muslimer bokstavligen står i skottlinjen. Det gäller allt från diskriminering till fördomar, mobbning, våld och till och med mord. Sticker man ut som en av de andra, så är man extra utsatt.

Sluta använda ordet islamofobi

Jag har massor med tankar och funderingar kring det som skett, och en av dessa är att begreppet islamofobi är så otroligt förlegat. Det talar om en rädsla för islam. Det är dock inte rädsla att hata och döda människor och det är inte en religion, dvs ett objekt, som blir mördat, utan MÄNNISKOR. Precis som man använder ordet antisemitism så bör man prata om muslimhat eller muslimförakt, och inte islamofobi. Vi är inga saker och människor som hatar oss kan knappast skada islam, men de skadar OSS. Och tro det eller ej, vi är också människor.

Sen blir jag så heligt förbannad på media som varenda gång vi blivit utsatta för något sånt här, troget jobbar för att se till att man inte glömmer bort att vi muslimer är fienden trots allt, och inga offer. Som till exempel idag då GP skrev om hur vi muslimer som är födda i väst har lättare för att bli extremister. Detta alltså hela 4 dagar efter att 50 pers blev kallblodigt mördade i moskén. I 4 sketna dagar fick vi vara ifred (eller egentligen inte då jag såg en annan löpsedel med antimuslimskt budskap strax efter dådet) innan allmänheten måste bli påminda om vilka onda varelser vi är trots allt.

Jag vet inte jag. Ska man förlora hoppet om en bättre värld?


Bild: Pezibear via Pixabay

Hatet man inte vill låtsas om

Ingen lär väl ha missat gårdagens terrorattack mot moskéer i Nya Zeeland där 49 människor blev brutalt massakrerade under fredagsbönen av en högerextrem terrorist. Efter första chocken blev ett par saker plågsamt tydliga.

1 ) Det är skillnad på folk och folk, eller rättare sagt “vi och dem”. Människor som byter profilbilder och skriver rörande ord på FB varje gång en terrorattack skett i väst har varit tysta nu. Har flera muslimska vänner som reagerat på att människor i deras omgivning som annars sörjer så högljutt på sociala medier när det sker terrorattentat, nu är knäpptysta. Vissa menar att FB är ju inte hela livet och bara för att de inte skriver om det just nu så betyder det inte att de inte bryr sig. Men dubbelmoralen är rätt rutten och jag förstår att muslimer reagerar på det. Det känns som om vi står ensamma i det här, bakom fasaden av politiker som plikttroget “fördömer”. Men det här kommer falla i glömska och hatet fortsätta.

2 ) Även fast medier nu för en gångs skull faktiskt kallar det för terrorattack (när det är attacker utförda av vita eller ickemuslimer så brukar man ju spela ner det hela lite och kalla det för “ensamvarg” och liknande, och så ska det alltid talas om snubbens sorgliga barndom osv) så är politikernas ordval rent äckliga om jag ska vara ärlig. INGEN vill ta upp problemen med den växande islamofobin och muslimhatet, med undantag för Vänsterpartiet Malmö som tack och lov ser det för vad det är och inte är rädda att säga ifrån. När synagogan attackerades talades det med rätta om att bekämpa antisemitism (se jämförelsen nedan), men när muslimer står i skottlinjen så känner man sig tvungen att också fördöma islamism i samma andetag istället för att prata om att islamofobin faktiskt är ett fenomen som skördar liv?! Varför ska offren skuldbeläggas? Det är precis det man gör när man inte fördömer rakt av utan sätter upp villkor. Vill man inte bli sedd som muslimkramare eller vad är det frågan om?

Underligt sätt att visa sitt stöd

 

Fler exempel på “fördömanden” gjorda av svenska politiker, jämfört med hur de uttrycker sig vid andra attacker finns här i Salahuddin Barakats inlägg. 

Jag är inte ett dugg förvånad över dessa ord eller bristen på reaktioner. Inte det minsta. Det är standard vid det här laget. Jag tycker i alla fall att det är hög tid att ta upp islamofobin och muslimhatet som ett samhällsproblem, och även om jag inte lägger direkt skuld på någon så är det öppna klimatet kring muslimhatet en del i det hela. Det är inget konstigt längre att ogilla muslimer, att prata om oss och skämta om oss på arbetsplatser, att se ner på oss. Det är inte lika fult nu som förr i tiden när det var lite tabu sådär att vara rasist. Men allt sånt blev “rentvättat” när SD började krypa fram ur kloakerna de kommer från. Nu är det liksom lite PK att inte bara ogilla muslimer, man kan säga det med stolthet också. Men med den politiska debatten idag är det inte så konstigt. Det pratas om slöjförbud, hedersvåld som synonymt med muslimer och uppenbarligen som man ser ovan, så är det viktigt att fördöma islamismen, dvs den extremism som “vi” står för, varje gång “vi” faller offer för hat. Som liksom för att påpeka att helt oskyldiga är vi ju trots allt inte.

Äggtjuvar och update

Hallå där! Vad pysslar du med då såhär på en härlig onsdag? Själva har vi vart på landet och fortsatt med hönshuset som förväntas bli klart någon gång. Typ. Vi skulle dessutom borra hål för övervakningskameror, men vi upptäckte att vår lilla stege var lite för kort så jobbet får fortsätta imorgon i och med att vi måste släpa ut vår enorma olivplockarstege från förrådet. Känns ju inte så lyckat att ha en övervakningskamera typ i huvudhöjd, så. I övrigt har vi upptäckt att folk är inne och knatar på vår odling ibland om nätterna. Man hittar nya cigarettfimpar och till och med gladpack (nån som suttit därinne och käkat en macka?) och till och med ÄGGPÅSAR. Någon går in på vår odling med små fryspåsar som man samlar ägg i här. Det kan ju förklara varför vi hittar suspekt få ägg om morgnarna. Med tanke på att vi har stängsel runtom och låst grind så tycker jag att det är att betrakta som inbrott, faktiskt.

Men men, inget att göra åt tyvärr. Vi sätter nu upp kameror och hoppas att det avskräcker, om inte annat. 80 meters IR (mörkersyn) har de också, de rackarna, så jag kan sitta och kolla på odlingen på natten och kanske fånga ett spöke på bild? Eller en nyfiken granne… 😛

I övrigt lever magen loppan med huggsmärtor här och där, även upp i bröstkorgen. Tack och lov att man har andra med gastrit och helicobacter att snacka med på FB så man inte tappar förståndet helt. Lätt hänt när man har hälsoångest att man börjar diagnostisera sig själv med både det ena och andra när typ hela kroppen är i uppror. Ska ta och skriva mig på en sjysst VC sen i Sverige och hoppa in på drop-in om jag inte får tid snabbt, för detta är inget vidare kul måste jag säga. Men man blir några erfarenheter rikare i alla fall, eller hur?

Har du testat ayurveda?

ayurveda kost

Det är lustigt egentligen hur man kan bli villig att tänka utanför lådan så att säga när man blir sjuk. Jag är en sådan som fnyser åt alternativa metoder och vill ha vetenskapliga belägg för allt. Men så häromdagen bara ploppade ayurveda upp i huvudet på mig av någon anledning och jag googlade ordet. Väldigt intressant, måste jag säga. För även om det inte erkänns som en medicinsk vetenskap så att säga i väst, så har det tydligen varit allmänt vedertagen sanning i Indien i cirka 5000 år. Tydligen kan man bli läkare inom ayurveda på riktiga universitet där. Om jag förstått saken rätt. Så NÅGOT måste ju ändå ligga i det hela, kan man tycka.

Varför jag dras in i det är att jag trots min skepsis ändå har någon stark dragning till naturläkemedel och är av övertygelsen att vi människor hör hemma med naturen och inte inmurade i betongstäder, staplade på varandra som sardiner i burkar. Så det är lite av 2 olika sidor hos mig som kanske motsäger varandra lite.

Av det jag läst om min kroppstyp så lyckades ayurvedan beskriva mig på pricken. Nästan kusligt på pricken faktiskt både vad gäller mina egenskaper men också hälsoproblem jag brukar dras med. Plus att det ger råd och lösningar som jag själv vet att just jag mår bra av. Och att när jag inte gör dessa saker, så blir resultatet ett slött sinne med depressioner och ingen fart alls. Och fysiskt så har jag just de problem jag läste om, bekymmer med viktuppgång, mycket slembildning, magproblem och så vidare.

Hur som haver så låter ayurveda onekligen intressant. En hel värld av hälsosamma rutiner, kostråd och annat för en hälsosam och givande livsstil. Ska definitivt gräva djupare i detta. Man kanske inte kan leva 100% efter det i alla lägen men man kan ju absolut ta sådant man vet att man skulle behöva ändra och som man skulle må bra av. Vissa saker är ju mer “akut” än andra, så att säga.

Har du någon erfarenhet av ayurveda?


Foto: Calum Lewis via Unsplash

Scroll to top