Fem en fredag: Minnen

Halloj! Tycker väl det är dags att jag tar mig ut ur “tyck synd om mig själv”-träsket och försöker återgå till det normala så gott det går. Idag tänkte jag haka på Elisa Matildas utmaning Fem en fredag, och det handlar om minnen! Kul tema så let’s go.

  1. På vilket/vilka sätt ser du tillbaka på dina minnen?
  2. Vad är ett minne från när du var 10 år?
  3. Vilket minne värdesätter du mest?
  4. Hur minns du din barndom?
  5. Är du glömsk av dig?

På vilket/vilka sätt ser du tillbaka på dina minnen?

Lite olika. Mest försöker jag helt enkelt komma ihåg saker. Vi förlorade i stort sett alla fotografier när vi blev vräkta då jag var tonåring, så jag har bara ett litet fotoalbum med bilder som jag plockade ihop i all hast innan jag lämnade lägenheten. Jag önskar att jag fått med mig fler bilder såklart, men ja. Trösten är väl att vi har andra i släkten som har dröser med bilder från förr, både på oss och kära släktingar som inte finns längre. Så vill jag ha lite nostalgi så finns det i alla fall. Men just vårt liv, ja där är fotominnena såklart mycket begränsade.

Barnen har vi i alla fall mycket foton på, riktiga framkallade bilder i album alltså. Tyvärr slutade vi framkalla någonstans när de var 3 år typ, för vår skrivare pajade. Sen var det bara bekvämt att spara bilder på datorn. Jag blev dock paranoid en dag och sparade allt det viktigaste på USB också, så jag har planer på att framkalla sen i Sverige. Just eftersom vi förlorade alla våra fotominnen så känns just bilder extra viktigt för mig.

Vad är ett minne från när du var 10 år?

Det här fick jag grubbla hårt på, kan jag säga. Jag minns inget specifikt sådär just från 1991 liksom, men då bodde vi i Hagsätra i Stockholm och det var en fin tid, minns jag. Jag började fyran i Hagsätraskolan och livet bestod av just skola, fritids, husdjur, leksaker, trygghet, kompisar.. Liksom som det ska vara, tycker jag. Morgnar med o’boy och ostmackor delade på längden så att jag kunde doppa. Kläder med glada färger, stora örhängen jag snodde av mamma (vi hade ju precis kommit ut ur 80-talet liksom!), turer med kompisen till deras landställe mitt ute i skogen, med tillhörande spökhistorier. Ja, en glad tid! 🙂

Vilket minne värdesätter du mest?

Att få minnas när barnen föddes. Det gick så snabbt och snurrigt att jag knappt ens var med när de föddes, de togs undan så snabbt från mig för att de inte skrek. De föddes ju för tidigt. Hela förlossningsupplevelsen var jobbig för det var inte alls så som jag hoppats. Men när jag äntligen fick gå och se barnen i kuvöserna nästa dag (!), det var mäktigt. Mitt liv och min själ som låg där. Jag svimmade nästan för jag hade förlorat så mycket blod, men det var nog det att det var överväldigande också. Det var så himla stort och övermäktigt att se de där små liven ligga där.

Värdesätter också minnet av när vi kände att faran var över för vår lilla dotter som vi nästan förlorade 3 veckor efter födseln i vad vi förmodar var RS eller lunginflammation, vi fick inga klara svar av läkarna. Att komma över det berget var helt otroligt, inte för att jag visste då exakt hur nära det varit, det berättade maken först efteråt. Han ville inte oroa mig för mycket.

Jag försöker i alla fall värdesätta mina minnen och jag försöker att se det positiva trots att jag haft förlossningsdepression och sen utvecklat både depression och ångest. En stor del av barnens tidiga år är bara stora minnesluckor för mig. Jag har haft det jättejobbigt här på många sätt och med det kommer såklart skuldkänslorna, att jag inte blev den där perfekta mamman jag ville bli, att jag inte minns saker, att jag försummat mig själv och barnen rent känslomässigt. Men så kan man ju inte tänka heller, jag var ju sjuk. Och även om det inte blev som jag velat typ alls, så är barnen mitt liv och vi är supertajta idag. Det har vi varit länge iofs, men ville väl mest berätta om att även fast det var svårt i början så var det ingenting som varken barnen eller vår relation tagit skada av. Kanske tvärtom? Jag uppskattar verkligen det vi har nu. Ungarna är mitt allt.

Hur minns du din barndom?

Trygg, glad, proppfull med leksaker (haha) och massor med kärlek. Genom alla problem så har jag och mamma ändå haft en jättebra relation. Tror det är den som format mig till att ha samma relation med mina barn idag. Är jag väldigt tacksam för!

Är du glömsk av dig?

Ja hjälp. Minns inte ansikten alls, någonsin. Och som sagt så är stora delar av barnens liv bara minnesluckor för mig. Kanske kommer det tillbaka en dag. Jag vet ju att det har med depressionen och ångesten att göra. Just perioder där jag mådde som sämst minns jag knappt alls. Tyvärr var det just de åren när barnen var små. Hoppas att jag kommer minnas en dag.

Scroll to top