Mindre svullen idag

Hej! Hoppas allt är finemang med dig. Jag är glader trots allt, magen känns så gott som normal och svullnaden i ansikte/huvud/hals är väck. Hoppas den håller sig borta nu. Isåfall kan man väl anta att det handlade om biverkningar av mediciner, även fast det finns andra med gastrit som känt av samma sak. Jag har legat här och kollat på Det Okända hela dagen. Spännande värre! Tror du på sånt? Jag tycker det är superfascinerande. Fast sorgligt program ändå på samma gång.

Nåväl, ville mest kika in och säga hej! Ha en fin helg. <3

Fem en fredag: Minnen

Halloj! Tycker väl det är dags att jag tar mig ut ur “tyck synd om mig själv”-träsket och försöker återgå till det normala så gott det går. Idag tänkte jag haka på Elisa Matildas utmaning Fem en fredag, och det handlar om minnen! Kul tema så let’s go.

  1. På vilket/vilka sätt ser du tillbaka på dina minnen?
  2. Vad är ett minne från när du var 10 år?
  3. Vilket minne värdesätter du mest?
  4. Hur minns du din barndom?
  5. Är du glömsk av dig?

På vilket/vilka sätt ser du tillbaka på dina minnen?

Lite olika. Mest försöker jag helt enkelt komma ihåg saker. Vi förlorade i stort sett alla fotografier när vi blev vräkta då jag var tonåring, så jag har bara ett litet fotoalbum med bilder som jag plockade ihop i all hast innan jag lämnade lägenheten. Jag önskar att jag fått med mig fler bilder såklart, men ja. Trösten är väl att vi har andra i släkten som har dröser med bilder från förr, både på oss och kära släktingar som inte finns längre. Så vill jag ha lite nostalgi så finns det i alla fall. Men just vårt liv, ja där är fotominnena såklart mycket begränsade.

Barnen har vi i alla fall mycket foton på, riktiga framkallade bilder i album alltså. Tyvärr slutade vi framkalla någonstans när de var 3 år typ, för vår skrivare pajade. Sen var det bara bekvämt att spara bilder på datorn. Jag blev dock paranoid en dag och sparade allt det viktigaste på USB också, så jag har planer på att framkalla sen i Sverige. Just eftersom vi förlorade alla våra fotominnen så känns just bilder extra viktigt för mig.

Vad är ett minne från när du var 10 år?

Det här fick jag grubbla hårt på, kan jag säga. Jag minns inget specifikt sådär just från 1991 liksom, men då bodde vi i Hagsätra i Stockholm och det var en fin tid, minns jag. Jag började fyran i Hagsätraskolan och livet bestod av just skola, fritids, husdjur, leksaker, trygghet, kompisar.. Liksom som det ska vara, tycker jag. Morgnar med o’boy och ostmackor delade på längden så att jag kunde doppa. Kläder med glada färger, stora örhängen jag snodde av mamma (vi hade ju precis kommit ut ur 80-talet liksom!), turer med kompisen till deras landställe mitt ute i skogen, med tillhörande spökhistorier. Ja, en glad tid! 🙂

Vilket minne värdesätter du mest?

Att få minnas när barnen föddes. Det gick så snabbt och snurrigt att jag knappt ens var med när de föddes, de togs undan så snabbt från mig för att de inte skrek. De föddes ju för tidigt. Hela förlossningsupplevelsen var jobbig för det var inte alls så som jag hoppats. Men när jag äntligen fick gå och se barnen i kuvöserna nästa dag (!), det var mäktigt. Mitt liv och min själ som låg där. Jag svimmade nästan för jag hade förlorat så mycket blod, men det var nog det att det var överväldigande också. Det var så himla stort och övermäktigt att se de där små liven ligga där.

Värdesätter också minnet av när vi kände att faran var över för vår lilla dotter som vi nästan förlorade 3 veckor efter födseln i vad vi förmodar var RS eller lunginflammation, vi fick inga klara svar av läkarna. Att komma över det berget var helt otroligt, inte för att jag visste då exakt hur nära det varit, det berättade maken först efteråt. Han ville inte oroa mig för mycket.

Jag försöker i alla fall värdesätta mina minnen och jag försöker att se det positiva trots att jag haft förlossningsdepression och sen utvecklat både depression och ångest. En stor del av barnens tidiga år är bara stora minnesluckor för mig. Jag har haft det jättejobbigt här på många sätt och med det kommer såklart skuldkänslorna, att jag inte blev den där perfekta mamman jag ville bli, att jag inte minns saker, att jag försummat mig själv och barnen rent känslomässigt. Men så kan man ju inte tänka heller, jag var ju sjuk. Och även om det inte blev som jag velat typ alls, så är barnen mitt liv och vi är supertajta idag. Det har vi varit länge iofs, men ville väl mest berätta om att även fast det var svårt i början så var det ingenting som varken barnen eller vår relation tagit skada av. Kanske tvärtom? Jag uppskattar verkligen det vi har nu. Ungarna är mitt allt.

Hur minns du din barndom?

Trygg, glad, proppfull med leksaker (haha) och massor med kärlek. Genom alla problem så har jag och mamma ändå haft en jättebra relation. Tror det är den som format mig till att ha samma relation med mina barn idag. Är jag väldigt tacksam för!

Är du glömsk av dig?

Ja hjälp. Minns inte ansikten alls, någonsin. Och som sagt så är stora delar av barnens liv bara minnesluckor för mig. Kanske kommer det tillbaka en dag. Jag vet ju att det har med depressionen och ångesten att göra. Just perioder där jag mådde som sämst minns jag knappt alls. Tyvärr var det just de åren när barnen var små. Hoppas att jag kommer minnas en dag.

Kampen fortsätter

Helicobacter pylori

Hej på dig! Jag ber ödmjukast om ursäkt för att bloggeriet hamnat lite på efterkälken men det är först nu som jag kan sitta utan att kvida av att det känns som om någon försöker trycka på mina revben inifrån. Läbbig känsla! Nu verkar smärtan ha ändrat karaktär lite. Jag får som spasmer i övre delen av magen och i bröstkorgen, men den där känslan av att ha ett tajt gummiband runt nedre delen av revbenen och bak i ryggen har lättat en aning tack och lov. Annars så känner jag mig lite sådär som om det pågår en inflammation i kroppen, känner mig lite svullen från topp till tå och lite sådär.. allergisk. Får mer nässelutslag än vanligt och är trött och yr. Det är svårt att hitta info om sådana biverkningar av magkatarr/gastrit, men läser man inne i stödgruppen för det inne på FB så är det vanliga besvär. Smärtan håller sig i magen, bröstet, ryggen och revbenen, men hela kroppen blir påverkad. Det kan handla om allt från yrsel och trötthet till utslag, klåda, hosta (av de sura uppstötningarna) och ömma muskler. För att inte tala om hur det påverkar det psykiska.

MEN, jag kämpar på. Jag hade mitt CFS/BFS i flera år innan någon läkare ens trodde på mig och insåg att jag inte var inbillningssjuk, så jag ska nog klara av fajten med magen också.

Jag var hos läkaren i alla fall idag och fick nästa dunderkur antibiotika utskriven. 2 penicillin + omeprazol. Hoppas att jag tål denna bättre. Nu är jag i alla fall förberedd! 10 dagar ska jag ta detta. Jag tuggar även loban (arabiskt tuggummi och känd huskur mot allehanda magbesvär, enligt en studie är det faktiskt effektivt mot helicobacter pylori) och ska börja med att juica. Selleri och vitkålsjuice på tom mage varje morgon. Egentligen ska även mjölk och gluten väck, plus alla starka kryddor, fett och annat som irriterar. Med andra ord skulle jag alltså behöva leva utan mitt kära kaffe. Buhu. Ska dessutom dricka bra med lben, fermenterad mjölk. Bra för kaggen! Jag testar gladeligen naturliga botemedel och sådant som lindrar, vid sidan av läkemedlen som är så starka att de kan knäcka vilken plåtmage som helst.

Vi får se hur det går. Nu är steg 1 att bli av med infektionen, sen får vi se vad som händer med magkatarren och smärtorna. Tyvärr vet jag från förra vändan att smärtan kan hålla i sig i ett par veckor efteråt, så det gäller nu att jag har tålamod. MASSOR med tålamod..

Provsvar och nytt liv

Magkatarr helicobacter pylori

Hallå där! Hoppas du har en go’ dag. Försökte blogga snabbt imorse men min WP-app tyckte att den borde vrida bilderna åt fel håll så det vart inget. Men jag gnäller inte, appen funkade inte ens när jag bloggade på eget webbhotell, nu med Delacay var det inga problem att logga in. Sen att jag vrider telefonen knas när jag plåtar, det är ju en annan femma. 😉 Hur som haver, åkte ut på landet idag och det var minst sagt välbehövligt. Fick liksom tänka på annat ett tag än min hälsoångest. Jag fick i alla fall provsvaren från labbet och det var då kronisk magkatarr (gastrit) jag har PLUS helicobacter pylori som alltså är tillbaka för revansch.

Jag fick ju besvär med kaggen för nåt år sen eller två och det var “helikopterbakterien” som var skyldig. Nu fick jag liknande besvär men cirka 10 ggr värre så då misstänkte jag denna infektion. Tog kuren för det och hoppades att det skulle vara allt, men så gjorde jag ju gastroskopi cirka 2 veckor senare och visst var skiten kvar! Dessutom hittades ju inflammation och att jag var väldans bränd bak i matstrupen av magsyra som kommer upp på nätterna. Liksom trippelglädje här då.

Så på måndag får vi se vad jag ska ta för dunderstarka mediciner denna gång. Läkaren kommer säkert tvinga på mig esomeprazol, som jag blev supersjuk av sist, för det är liksom det som finns här. Tyvärr! Jag ska böna och be om något annat alternativ. Antibiotikan klarar jag av (förutom att magen hatar mig ett bra tag efteråt) men esomeprazolen alltså. Fy för den lede. Ska skriva ett eget inlägg om det eländet för jag tycker det verkar som om många käkar det där som om det vore typ Rennie, fast det är en väldigt stark medicin som stör kroppens funktioner rätt hårt.

Ja men i alla fall. Nu har man lite svar, har gått med i en supportgrupp på FB där jag kan jämföra mina kroppsliga konstigheter med andras, och så blir det till att tänka på hur jag äter. TYVÄRR. Haha. Får se vad läkaren säger, ska pressa honom lite mer angående mina besvär på måndag. Tunisiska läkare gillar att bara skriva ut recept och så var det klart, men näru. Här skall ställas frågor. Har han vart inne och gröpat i mina inälvor kan han väl svara på lite frågor också, liksom. 😉

Scroll to top