Mitt svåraste beslut i livet

Hej på dig fina du! Idag är det lucka 5 i Kajsons julkalender och ett svårt ämne för mig. Jag visste direkt vad det var jag skulle skriva om, men inte hur. Det här blir version 2 av inlägget för det första tyckte jag blev för personligt. Det fick ligga och jäsa bland utkasten i några dagar tills jag bestämde mig för att det kändes.. too much.

Så, jag försöker igen! Mitt svåraste beslut var att lämna Sverige och flytta hit. Jag hade redan bestämt mig men inte kring när flytten skulle ske. Nu blev det så att jag var tvungen att flytta just då, om jag inte skulle bo på gatan. Vi blev nämligen vräkta från vår lägenhet, mamma och jag. Det var så mycket som gick fel, och det handlade inte om slarv. Men myndigheterna i Stockholm var redan då överbelastade och all ekonomisk hjälp med sjukskrivningen kom alldeles försent. Hyresvärden hade tydligen bråttom att bli av med oss, då vi inte fick någon som helst förståelse där.

Så allt vi ägde gick om intet och det enda jag fick med mig av mitt liv var det som fick plats i min sportbag. Minns hur jag gick där för sista gången mot pendeltågsstationen, en väg jag gått så många gånger innan, men nu bara med sorg och tomhet. Jag skulle bo tillfälligt i vardagsrummet hos en kompis, men det höll inte av olika skäl. Jag var påväg ut på gatan. Jag ska inte gå in på min historia för mycket just nu, men det hade inte slutat bra någonstans. Så min tillflykt var att flytta hit just då. Jag skulle ju ändå flytta tids nog, och nu fick jag verkligen skäl för att det ska ske nu.

Det svåra med det var ju att lämna mamma. Eftersom jag själv är mamma idag så kan jag säga att jag oavsett min egen situation hellre sett mina barn flytta hela och friska till en annan kontinent än hamna i hemlöshet och missbruk vilket med stor sannolikhet hade blivit min verklighet, men man kände sig ju elak ändå. Jag och mamma kunde kanske ha teamat ihop och fixat våra liv tillsammans, tänker du kanske? Den möjligheten fanns inte på kartan som det var då av anledningar jag inte kan skriva om för det är mammas privatsak. Men tro mig, det fanns verkligen inte ens som en liten möjlighet med de omständigheterna vi befann oss i.

Summan av kardemumman så blev det ändå till det bästa. Utan min flytt hade jag inte fått mina barn som är hela min själ. Det var menat allt detta, det är jag 100 på. Och efter alla svårigheter så lever mamma nu det där trygga svenssonlivet med hus och trädgård som hon aldrig haft innan.. 😀 Så ur allt elände kom ändå väldigt bra saker. Och vi är fortfarande bästisar, faktiskt väldigt mycket mer bästisar nu än innan allt detta hände. För bråkat och tjafsat, det har vi liksom aldrig gjort. Vi har sett alla dessa svårigheter tror jag som något som skett utanför vår relation, inte något som har med den att göra så att säga. Svårt att förklara. 🙂

Ja, det här vart ändå rätt personligt, men lite kortare och inte lika ingående som version 1. Jag tror jag ändå fått berätta för dig nu vad det jobbigaste beslutet för mig var, och det känns rätt skönt att ha lättat på hjärtat lite. Det är inte något jag direkt pratat med någon om, i alla fall inte hur jag känner kring det. Tack för att du läst!


Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Scroll to top